Östsam och regionerna

Regionförbundet Östsam genomförde sitt näst sista fullmäktigemöte idag. Vad för signaler regeringen Reinfeldt skickar i regeringsförklaringen nu på tisdag i just regionfrågan tillhör ett av de mer intressa frågorna. Jag hoppas att regeringen markerar att arbetet med att bilda regioner i landet har prioritet. Arbetet bör slutföras omkring 2012 så att alla kan förbereda sig inför valet 2014, då vi förhoppningsvis kan välja regionparlament runt om i landet. Det är också av stor betydelse att regeringen så fort det bara går ger besked om hur stor region Mälardalen kan vara. Just nu är det många som vill tillhöra den. Situationen försvårar, till och med förhindrar arbetet med att bilda övriga regioner.

Fara med snabba analyser

Jag ser att Morgan Johansson(s) i en artikel i Expressen redan har bilden klar för sig. Genom att lyssna på Labour och dess nya ledare Ed Miliband så kan socialdemokraterna i Sverige vinna tillbaka den arbetarklass som flytt socialdemokratin. Med all respekt för Morgan så känns den analysen lite tunn...
I artikeln skriver Morgan vidare: "Men till sist överlevde också Tony Blairs tredje väg sig själv. Labours anpassning till en liberal dagordning har inte gjort Storbritannien mer rättvist eller jämlikt."
Frågan är vilken slutsats Morgan är beredd att dra när det gäller den svenska socialdemokratins utveckling. Självklart ska vi driva en välfärdspolitik som syftar till att hålla ihop Sverige, minska klyftorna mellan människorna och öka rättvisan i samhället. Så långt är det inte så komplicerat. Men sen blir det lite svårare. Vi kan ta Linköping som ett exempel. I den stadsdelen med högst arbetslöshet så håller vi Socialdemokrater ställningarna och ökar till och med i vissa områden. Vi förlorar Linköping därför att en relativt sett välmående och växande medelklass inte i tillräckligt hög grad attraheras av vår politik. För min egen del är jag övertygad om att en modern, framgångsrik socialdemokrati förmår att kombinera en radikal välfärdspolitik med en politik som ger den enskilda människan möjlighet att förverkliga sina drömmar och ideér om det goda livet. Och ska vi lyckas med detta behöver vi fördjupa den politiska analysen.

Välfärdsbokslutet

Nu har nedräkningen börjat på allvar för mitt politiska arbete i Linköpings kommun. Mitt uppe i arbetet med att pröva om det går att bilda majoritet i Landstinget så genomfördes det näst sista sammanträdet med kommunfullmäktige den här mandatperioden. Den viktigaste frågan som debatterades var välfärdsbokslutet. Det är ett gediget dokument som på ett bra sätt visar de klyftor som finns i Linköping, mellan befolkningsgrupper och stadsdelar. Jag blir väldigt fundersam när jag hör Paul Lindvalls beskrivning över det fortsatta arbetet med underlaget. Det är tveksamt om den borgerliga majoriteten har något intresse att minska klyftorna i Linköping. På flera områden har Linköping den här mandatperioden presterat för dåligt. Det gäller arbetslösheten, inte minst ungdomsarbetslösheten. Vi har en ökande barnfattigdom och skolorna har för stor spridning av elevernas skolresultat. Jag vill se en kommunledning som med kraft tar upp kampen mot bidragsberoendet och utanförskapet i Linköping och sätter arbete åt alla i centrum för politiken.

Låt valanalysen ta tid

Jag ser att redan så börjar artiklar och debattinlägg komma som förklarar valnederlaget. Jag tror det är för tidigt. Låt resultatet sjunka in. Vi som arbetade hårt i valet har behov av att hämta andan. Tids nog ska vi vårda partiet, analysera vad som var bra och mindre bra i valrörelsen och formulera en attraktiv politik för framtiden. Men att ha en tvärsäker uppfattning en vecka efter valet tror jag faktiskt kan leda helt fel.

En stabil majoritet

Jag hoppas och tror att det går att bilda ett majoritetsstyre i landstinget. Det kommer att vara många tuffa beslut som måste fattas den här mandatperioden. Att då styra landstinget utan en majoritet bakom sig och med Sverigedemokraterna som vågmästare kommer att bli besvärligt. Den här veckan som kommer hoppas jag att läget kan klarna och förhandlingar mellan partierna kan starta.

Dagens samhälle

Tidningen Dagens Samhälle bekräftar i en intressant artikel den bild som växte fram under valnatten. De borgerliga partierna gör ett sämre kommun- och landstingsval än riksdagsval. Det är till och med så att antalet kommuner med borgerlig majoritet är det lägsta hittills under 2000-talet. 24 alliansmajoriteter har förlorats. Visst är det så att moderaterna går starkt framåt. De är största parti i 60 kommuner, jämfört med 39 före valet. Men uppgången är klart mindre i kommunerna. I hela 257 av de 290 kommunerna gör moderaterna ett sämre kommunval än riksdagsval. Samma bild finns i landstingen. Kristdemokraterna försvinner helt i Jämtland och Norrbotten. Vår socialdemokratiska uppgång i landstinget i Östergötland placerar oss faktiskt i topp 5 i landet. Vi ökar i åtta landsting och minskar i tolv. Störst uppgång noterar partivännerna i Västmanland med 1,8 procent och vi kommer fyra med + 0,7 %.

Maktskifte i Östsam?

Bilden klarnar mer och mer efter valet. Det visar sig att vi socialdemokrater generellt sätt gjort bättre ifrån oss lokalt och regionalt. Så också i Östergötland. Det betyder att ett maktskifte inom Östsam ligger inom räckhåll. Den preliminära mandatfördelningen är att de rödgröna partierna har 27 mandat, den borgerliga alliansen har 26. Precis som inom landstinget är den rödgröna sidan större. Då finns det dock ett stort men. Vrinnevilistan har 1 mandat, så också Sverigedemokraterna. Vrinnevilistan kan nu agera på ett sådant sätt att Sverigedemokraterna får en direkt vågmästarroll i Östsam. Jag hoppas verkligen att situationen i Östsam också påverkar Vrinnevilistans ställningstagande i Landstingspolitiken. Man har verkligen möjlighet att direkt medverka till att SD inte får någon politisk makt genom att skapa stabila majoriteter i landstinget och i Östsam.