Fotboll som drama

Jag njuter gärna av bra teater eller av klassisk musik. Men jag tillhör också dem som ser högklassisk idrott som inslag i de sköna konsternas familj! En sådan totalupplevelse var Champions league finalen mellan Manchester United och Chelsea. Det var en match som hade allt! Spänning, dramatik, glädje och tårar. Allt detta i en mästerlig regi som inte Hitchkock hade gjort bättre. Matchens sportsliga innehåll analyseras och beskrivs i Europas alla stora tidningar.
För mig innehöll matchen två ögonblick som kommer att finnas kvar länge på näthinnan. Som medlem i Manchester U:s nordiska supporterclub är det klart att jag till slut upplevde stor glädje över matchresultatet. Men John Terrys ( Chelseas lagkapten) tårar och den bottenlösa förtvivlan över straffmissen står för något viktigt i elitidrott. Ibland anklagas elitidrott (med viss rätta) att enbart handla om pengar, lyxliv och bortskämda divor till idrottsmän som tänker mer på sitt eget bankkonto än om resultat. Men John Terry visade världen att även internationell toppidrott kan ha en själ! Han ville verkligen vinna matchen!
Det andra oförglömliga ögonblicket skedde efter matchen. Att få uppleva en åldrad Bobby Charlton med rak rygg, i triumfens stora ögonblick leda laget upp till hedersläktaren och mot medaljer och pokal är stort. För mig blir inte idrott större och jag får tårar i ögonen av sådant.
Detta sker alltså samma år som Manchester som förening högtidlighålligt minnet av de spelare och ledare som omkom i flygkraschen för 50 år sedan. Bobby Charlton var en av de tre spelarna i A-laget som överlevde katastrofen. 1968 spelade Bobby Charlton som lagkapten hem föreningens första stora internationella seger och nu i Moskva hade han 71 år gammal hedersuppdraget att leda laget efter ytterligare en stor seger. En seger som föreningen redan bestämt ska tillägnas 1958 års lag. Så förenas historiska rötter med nutida prestationer i en känslomässig upplevelse som jag bär med mig länge, länge!